ONT I MUSEN - NÄR SEX GÖR ONT

Jag bara skjuter upp det hela tuden och jag vet att det inte kommer att lösa sig av sig själv, men jag vet inte hur jag ska få kraft att verkligen ta tag i det. Jag borde ha börjat långt tidigare. Inte nu, när jag får panik av att tänka på vetsibuliten. Jag får inte panik för att jag tänker på smärtan, utan jag får panik och vill bara gråta och gråta, för att jag känner mig så utsatt när jag försöker göra övningar, när jag försöker prata om det. Personer runt omkring mig, i min egen ålder, börjar skaffa barn, och jag får panik och tänker undrar om jag någonsin kommer få uppleva det. Jag känner mig så värdelös att jag faktiskt inte är förmögen att ta tag i mitt problem. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt, när jag får sådan ångest och panik av att försöka. Jag vet att jag måste tränga bort alla sånna känslor, men jag orkar inte stå emot dem, utan jag låter mig bli krossad om och om igen utav dom.

Jag försöker att vara glad, men jag orkar inte vara glad när allting känns som ett helvete. Jag spelar glad för att inte andra ska bli ledsna för att jag är ledsen. Och för att de inte ska tycka synd om mig, så att jag ska bli nåt offer och känna mig ännu mer värdelös och skämmas för att alla vet.

Jag känner mig som en gammal tant när jag tittar in i medicinskåpet och jag känner mig riktigt gammal när jag inser att jag skulle behöva en sån där pillerask som man har om man har många olika mediciner som ska tas vid olika tidpunkter olika dagar.
Just nu har jag tre olika 4 olika mediciner utöver medicinen för vestibulit. Visserligen har jag avslutat behandlingen med Difflucan, men nu har jag istället antidepressiva tabletter och en kräm som förhoppningsvis ska göra vestibuliten bättre. Men jag har lite svårt att hålla reda på när allt ska tas. Det känns lite rörigt.

 

Jag vill passa på att ge ett tips om en annan blogg. Jag har lärt mig en hel del genom att kika in på den så jag antar att jag inte behöver säga mer än att den är mycket bra och att det är dags för er som inte besökt den att ta sig en titt!

Efter fyra år får jag iaf smaka på hur det känns att göra framsteg! Fast nu är det iof inte jag personligen som gjort framsteg utan medicinen som jag har ätit ett tag. Infektionen hade lagt sig och det gjorde inte alls lika ont idag under undersökningen (även om det var en undersökning utan instrument). Förra gången gjorde det fruktansvärt ont!

För nytt besök hos gynekologen menar jag. Jag känner mig lite mer lugn nu än vad jag gjorde förra gången då jag var så orolig att jag grät hela morgonen innan. Nu har jag inte gråtit och trots att jag inte ser fram emot besöket så känns det ändå ok. Jag är nog kanske lite nyfiken på om behandliingen med Difflucan har hjälpt trots allt.

Jag har ju inte skrivit här på ett tag. Det har varit så mycket annat att tänka på, men jag blev ändå så glad idag när jag loggade in och såg att jag hade fått tre nya kommentarer! Det känns så skönt att läsa att det jag känner inte är onormalt, för ibland känner jag mig så fruktansvärt ensam. Jag vet ju att det inte bara är jag som har det så här, men det går liksom inte alltid in, utan jag sitter ändå här och känner mig ensam och undrar om någon känner likadant och om jag skulle våga berätta för någon om att jag verkligen mår dåligt ibland.
Även om jag inte vill att andra ska må dåligt så känns det skönt att veta att jag inte är ensam om det och att jag inte är onormal. Det är just det där med att känna sig onormal som är det jobbigaste ibland tror jag.

Jag antar att det blir ytterligare en uppdatering om hur besöket gick senare idag.

Jag har hämtat ut mer medicin idag. Mer Diflucan. Jag har ätit det i flera omgångar nu de senaste månaderna och hoppas på att mitt kära underliv kommer att må bättre snart. Jag har inte så höga förhoppningar som att jag kommer kunna ha sex/petting utan att det kommer att göra fruktansvärt ont som vanligt, men jag hoppas att jag kommer att må bättre i allmänhet. Har nämligen haft en kronisk svampinfektion. Suck.

En positiv nyhet är att jag härom natten verkligen fick lust att kanna att min pojkvän skulle ta på mig, och så hånglade vi lite och jag var nog kåt i en sekund. Låter patetiskt och det kändes lite patetiskt att något sånt ska kännas som en så stor grej, men det är det. Och jag grät lite efteråt för att jag kände mig dum som inte ens kan vara kåt mer än en sekund. Det här kanske inte var en positiv nyhet eftersom jag grät, men allting kanske inte behöver vara svart eller vitt. Det kanske räcker med att det är ok ibland.

Jag grät som ett litet barn häromdagen när jag stod i duschen. Och jag grät som ett litet barn när jag klev ur och jag låg i sängen och grät som ett barn och min pojkvän fick åter igen sitta bredvid och klappa och trösta.
Snor, slem och tårar överallt. Ångest och smärta.

Tack, livet.

Jag tror att jag kanske är allergisk mot medicinen som jag tar just nu och jag känner att jag inte orkar med det. Kan ingenting bara flyta på och funka som det ska? Jag orkar inte några motgångar. Och jag skulle behöva någon att prata med som jag inte ältat allting med förut som kan hjälpa mig att se saker och ting ur nya perspektiv eller bara trösta lite. Men man pratar ju inte om sånt här. Man kan inte bara säga till vem som helst när man känner för det att "usch, jag känner mig deppig för att jag har ont i underlivet och det har förstört mitt sexliv". Det är ju inte riktigt samma sak som att säga att man har huvudvärk eller lite ont i magen.

Ibland tänker jag att man borde prova att bara säga det rakt ut, även om man bara är bekant med personen man säger det till. Jag vet att jag aldrig skulle göra det, även om jag är en sån person som inte har direkt svårt att prata om sex osv. offentligt. Men man vill ju aldrig erkänna att man är onormal, att allt inte funkar som det ska.
Jag vill bara känna mig normal! Om det så bara handlar om lite vanligt rutin-sex efter middagen en tisdagskväll. Men det är ju min kropp uppenbarligen inte ett dugg sugen på. Kom igen kroppen! Ge mig en chans att må bra!

Både sen jag skrev sist och sen jag sist använde en sexleksak. Men nu har jag alltså gjort både och. Jag har fått tips om att jag borde använda en klitorisvibrator för att lära min kropp att allting inte gör ont, utan att det faktiskt kan vara skönt också, men jag har så splittrade känslor gentemot att använda vibrator. Visst, det är ju skönt, men efteråt känner jag mig bara svullen och öm och då känns det ju inte som att det var värt alls. Kroppen får ju fortfarande erfarenheter av att det inte är bra då. Det känns ju som att den sköna känslan inte gör det mödan värt eftersom det ändå inte känns så bra efteråt - och jag är försiktig när jag använder vibrator så det kan ju inte baro på att jag inte hanterar den på ett "bra sätt". Suck.

Min pojkvän kan bli deppig när han vill mysa och jag inte alls har lust, och när jag tillslut fattar att det är därför han är deppig så känns det som att jag bara har två val: antingen att strunta i det, vilket väl är det bästa egentligen (och också det som min pojkvän sagt åt mig att göra) eller att strunta i att jag inte vill och ställa upp iaf.
Inget alternativ känns rätt. Dessutom har vi pratat om det här så många gånger och jag borde väl fatta att min pojkvän har lika stor rätt som jag att vara ledsen vissa dagar, eftersom vestibulit inte bara är någonting som drabbar mig, men det är så svårt att tänka så. Eller, jag tänker så, men jag känner inte så. Det är skillnaden.

Jag är nog innerst inne egoistisk och känner att det bara är mitt problem och att han inte har ika stor rätt som jag att vara ledsen eller frustrerad. Men om jag använder hjärnan ordentligt så fattar jag ju att det är lika jobbigt för honom. Och att vi gör det jobbigt för varandra sånna här dagar. Jag orkar inte.

Det är förvirrande att inte veta om man har fått hjälp eller inte. Missförstå mig rätt:

Min senaste vårdkontakt känns bra. Det känns som att jag blir tagen på allvar. Jag får tips som känns mer naturliga och genomtänkta än tips som jag fått ifrån tidigare vårdkontakter. Tips som handlar om att lyssna på min kropp och medicin mot svamp får jag absolut inte använda om den inte intas oralt.

Men, jag är ändå osäker. Jag har så svårt att tro att jag kommer att bli hjälpt den här gången när jag inte blivit det tidigare. Hur kan jag veta att jag får rätt behandling nu?
Jag undrar en massa. Jag undrar hur jag ska lära mig att tolka min kropps signaler. Hur min hjärna och kropp ska kunna arbeta tillsammans igen. Jag vet inte. Och jag vet inte om det är det jag får hjälp med nu. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte vill att sjukvården ska strunta i mig igen. Jag hoppas att jag har hittat rätt nu.

Jag har trots allt lärt mig:

• Att det är normalt att inte känna lust.
• Att jag måste få kroppen att förstå att smärtan inte alltid finns där.

Men jag skulle vilja komma igång med samtal så att jag kan få ventilera alla känslor. Känslorna och tankarna som bara vill få mig att må dåligt. Och jag vill inte bara göra det här i bloggen utan med någon som sitter mitt emot mig och lyssnar.

Vestibulit i Uppdrag granskning - del 1 (Sex, smärta och svek)

Vestibulit i Uppdrag granskning - del 3 (Sex, smärta och svek)

Vestibulit i Rapport - Fel behandling vanlig mot vestibulit

Igår på kvällen pratade jag och min pojkvän lite om hur allt känns nu och jag kom på mig själv med att skämmas så fruktansvärt mycket. Jag har iof vetat att jag har skämts tidigare för att jag har vestibulit, men att jag skäms så mycket som jag gjorde igår över det var kanske en nyhet. Det spelar ingen roll om min pojkvän försöker tala om för mig att jag inte ska skämmas eftersom det inte är mitt fel och att jag inte ska tänka så. Det känns skamligt att ha problem med ett så privat område.

Jag önskar så mycket att jag vågade prata om det mer, men jag skäms av att behöva tala om för andra att jag mår dåligt och varför. Det hade känts okej om det inte hade varit p.g.a. någonting som har med sex att göra.
Jag vill helst inte uttrycka mig på sätt som "jag kan inte ha sex för mina slemhinnor i underlivet är så sköra och bara så du vet så mår jag lite dåligt över detta" eller "jag har ju fått ont i underlivet eftersom jag inte visste att det inte var bra att ha sex när man använde svampmedicin". För det känns ju som att om jag säger så, så låter det ju som att det är mitt fel och att jag får skylla mig själv som sitter i den här situationen nu.

Men saken är att jag aldrig hade hört talas om vestibulit innan jag fick det, så jag kunde ju inte ha gjort nåt annorlunda! Och det är därför det är så viktigt att prata om vestibulit egentligen: för att så många unga tjejer löper risk att hamna i den här situationen!
Och jag är trött på att inte ha blivit tagen på allvar och fått felaktiga diagnoser. Jag och alla andra ca 30 000 kvinnor som lider av det här förtjänar bättre. Så är det, men ändå sitter jag bara hemma och skäms, för av nån anledning kan jag inte smita undan känslan som säger att det är det som jag förtjänar istället för hjälp och förståelse.